slutande riktat sin uppmärksamhet på tolkningen af de dokumenter genom hvilka föreningen mellan Sverige och Norge bestyrktes, man har sökt utreda hvad det ena och det andra riket hade rättighet till och hvad det icke hade rättighet till, enligt dessa dokumenters ordalydelse och enligt den andemening, man ansett dem innebära, och allt detta i anledning af den lumpna ståthållarefrågan, som alt alla menniskor erkännes vara i och för sig alldeles likgiltig. Detta är allt mycket juridiskt och man kan visa mycket skarpsinnighet i sådana tolkningar, men det är föga statsmannaaktigt. Det kan visst i historiskt atseende vara intressaut att veta huru de pu lefvande norrmännens och svenskarnes fäder för ett halft sekel tillbaka uppfattade förhållandena, men det praktiskt vigtiga för oss är att göra oss reda för huru vi sjelfva böra önska att förhållandena skola vara, samt om och huru vida dessa idealer kunna realiseras. Och på denna fråga har dock endast jemtörelsevis liten uppmärksamhet varit riktad. Vi vilja dertöre lemna alla de historiskt juridiska tolkningarna af hvad som innebäres i de bestämningar, som fastställdes vid Norges och Sveriges töreuing med hvarandra och söka att med blicken endast på det närvarande och tillkommande, söka att utreda det omsesidiga tillstånd som dessa den skandinaviska haltons begge rikens folk synes oss böra intaga ull hvarandra samt de vilkor at hvilka realiserandet at ett sådant tillstånd synes oss vara beroende. Innan vi dock upptaga sjelfva frågan, om hvilken ställning Sveriges och Norges begge tolk i politiskt afseende borde intaga ull hvarandra, samt hvilka vilkor som fordras for dess realiserande, vilja vi först undersöka hvilka olika förhållanden, som i allmänhet kunna ega rum dem emellan; ty endast det som ligger inom det möjligas område kan uppställas såsom ett förnuwgt och praktiskt mål att eftersträtfva. Och härvid synes det vss genast framstå såsom en sjeltklar savws, att mtetdera tolket är twillräckhgt mäkugt att tvinga det andra till en poliusk foremug med sig emot pluraliterens at det andra tvlkets vilja. Att de till antalet underlägsna norrmännen icke skulle kunna tvinga svenska ftulket att till dem autaga en ställuving, som pluraliteten at svenskarne icke ville gå in på, är obestridligt. Och likaså synes det vara mer än problematiskt, att svenskarne skulle kunna tvinga norska folket till någon slags politisk ställning, som pluraliteten ar detsamma icke samtyckte till. Deraf foljer, avt ifall det ena eller andra folket icke vil qvarstå i den nu existerande politiska föreningen, så är det omöjligt att bibehålla don. Skola antingen norrmännen eller svenskarne engång på fullt allvar besluta sig att träda ut ur unionen, så finnes det ingen makt, som kan hindra detta att ske, skulle än det andra folket protestera också aldrig så mycket deremot. Och likaså följer deraf att en politisk forening mellan begge folken — den nu existerande likasåval som hvilken annan som helst, som man skulle EEE SERA Ur —L 0026 ment ru ven 4 a a