alla tiders legitimister. — I afseende å internationela förhållanden staterna emellan uppstå deremot lättare konflikter emellan den uppfattning, vi kallat den juridiska, och den som vi företrädesvis tillagt statsmannen. De antagna seder och bruk, som inom den internationela statsrätten motsvara lagarne inom den enskilda statsorganismen, äro mera obestämda och det finnes intet allmänt antaget och erkändt sätt för deras förändring. De skilda staternas förhållanden till hvarandra bero derföre mest på öfverenskommelser och likna mest de torhällanden som genom kontrakt uppkomma emellan enskilda personer, med den skilnaden dock, att det för kontrakt enskilda emellan vanligtvis finnes af statens lagar föreskritvet vissa formaliteter som skola iakttagas, för att de skola anses för giltiga, äfvensom en preskriptionstid för deras gällande kraft, samt domstolar for att i håndelse af tvist afgöra såval kontraktets som lagens rätta tolkning, under det att det i den internationela rätten finnes intet sådant. Följden derat är, att statsmannens betraktelsesätt, hvilket bedömer staternas internationela förhållanden efter deras öfverensstämmelse med det ideala förhållande, som det vore önskligast att åstadkomma, i denna sfer af politiken ännu mera, än i afseende å de inre statsförhållandena, måste råka i strid med det juridiska betraktelsesättet, för hvilket det noga taget icke kan finnas något annat sätt for förändring af staters internationela förhållanden än en ny öfverenskommelse mellan de respektive staterna. Ifall en sådan icke kan komma till stånd måste det gamla förhållandet och de gamla öfverenskommelserna fortfara att ega bestånd. Uppstår det då ännu tvist om tolkningen af de gamla ötfverenskommelserna, så ligger det i det juridiska betraktelsätt, att hvardera parten insisterar på sin uppfattning och då det icke finnes nägra erkanda internationela domstolar sjelf försöker att tvinga sin motpart att fullgöra hvad han anser för kontraktets stipulationer. Och här framstår det ännu mera än i staternas inre po litiska förhållanden huru det juridiska betraktelsesättet kommer att sätta forntidens och förgångna generationers uppfattning såsom norm för menniskornas handlingar istället för deras medvetande om idealet. Till hvilka re: sultater detta leder, ha vi ett framstående exempel i den dansk-tyska frågan, som å ömse sidor till största delen blifvit uppfattad från denna synpunkt och, der gamla medeltidsluntor åberopas samt kommenteras såsom bindande för de danska ländernas olika ömsesidiga förhållande, och der all bevisning nödvändigt anses böra gå tillbaka ända sill Karl den stores tider. Ett likadant misstag, att uppfatta en sak från en juridiskt synpunkt, der den borde ses endast från en statsmannasynpunkt, synes oss hålla på att göra sig gällande också i en annan fråga, som rör oss ännu närmare, än den danskt-tyska striden, frågan om Sveriges och Norges ömsesidiga förhållande till hvarandra. Man har nästan utesluAE RUE NATT RSTRRNAE