Sverige och Norge. I Det är en ofta gjord anmärkning att ut märkta jurister sällan visat sig vara duglig: statsmän, och det finnes personer hvilka ui detta faktum velat draga den slutsatsen at statsmannens och juristeus yrken äro helt och hållet oförenliga. Om man också måste er känna att en sådan slutsats är nägot förha stad, alldenstund det ingalunda är nodvändig att skicklighet åt olika håll icke skall kunn: färenas hos en och samma menniska, ehuri sådana fall visst äro ganska sparsamma, si ligger dock en viss portion sanning uti den samma, nemligen en hänvisning på olikhetei al de synpunkter, ur hvilka juristen och stats mannen äro kaliade att betrakta verlden oc dess förhållanden. Det är denna olikhet son de jurister, hvilka slagit sig på statsmanna värl, vanvuligen helt och hället förbisett, oci som gjort att de så ytterst allan, om ens nå gonusin, ntfört dem med framgång. — Denni skilnad framstår klart om vijemntöra juristen: och statsmannens förnämsta verksamhets-om råden med hvarandra. Den förres förnämst: göra är att vara domare och advokat, dor senares att vara lagstiftare och administratör Samma skilnad som emellan de synpunkter af hvilka en domare och en lagstittare, er advokat och en admiristratör böra ledas, sam ma skilnad finnes det äfven i allmänhet emel lan det sätt, på hvilket juristen och stats mannen ha att uppfatta sakerna i verlden Domaren och advokaten ha blott att utreds burudan den bestående lagen är beskaffad EE KURNAYIIREE sa