haete 2 SÅ TRE da a TEPE RANE 2 DE a vatt Cd Ganon SE Från Utlandet. Innevarande år 1861 tyckes vara ett svårt år för Europas furstliga personer. Vi hade i går att omförmäla turkiske sultanens död. De senaste utländska tidningarne tala uu med bestämdhet om påfvens och kejsarinnans at Österrike snart förestående slut. Om denna senare heter det, att hon afrest till Korfu med känsla af att snart vara genom döden fri från sina lidanden. Läkarne hatva upptäckt att hon har en böld på lungan, hennes tötter ha svullnat och läkarne hafva uppgifvit allt hopp. Om påfven heter det, att han blir allt svagare och svagare. Åltven hans fötter äro uppsvullna och plågande. Hans själskratter aftaga märkbart och man är öfverallt beredd på av mottaga notisen om hans död. I denna påtvens farliga belägenhet ligger otvifvelaktigt orsaken uwill kejsar Napoleons nu ändtligen visade beslutsamhet och verksamhet i atseende på ordnandet af Itahens angelägenheter. LIndep. Belge meddelar nu den märkliga note af d. 6 Juni, som Thouvenel tillstallt Österrikes och Spaniens gesandter, Metternich och Mon, till svar på dessas förslag om att de skulle tillsammans arbeta på att få påfvens verldsliga makt definitivt betryggad. I denna note beklagar kejsar Napoleon lika djupt som kejsaren af Österrike och drottning Isabella angreppet på de påfliga staterna; men han har gjort sitt yttersta, lör att förekomma elaka följder af det som skett. Franska besättningen i Kom blet genast förstärkt, så att påfven derigenom erhöll säkerhet till sin person och fick en del al sitt område bevaradt åt sig. Franska regeringen delar äfven de båda makternas djupa sympatier för kyrkans öfverhufvud och vill gerna bidraga till att göra ställningen enklare och lättare; men den åsigten, att Kyrkostaten och staden Rom skulle vara den döda handens egendom och tillhöra hela den katolska kristenheten, är hvarken grundad i någon rätt eller förenlig med de rättigheter, på hvilka de andra suveräniteternas öde beror. Denna doktrin strider såväl mot de äldsta traditioner som mot de nyaste rättsförhållanden; England, Preussen, Ryssland och Sverige, trenne protestantiska och en grekiskt-katolsk makt, hafva (hvilket lord J. Russel ätven nyss framhållit i engelska Underhuset) med samma rätt som Frankrike, Österrike, Spanien och Portugal äfven undertecknat de traktater i Wien, genom hvilka de besittningar lemnades åt påfven, som han nu förlorat. Franska regeringen har det största intresse af att påfven bibehåller sig på sin tron, men hon är öfvertygad om, att det kloka utöfvandet af hans suveränsrätt och den romerska befolkningens samtycke här såväl som annorstädes äro grundvilkoren för befästandet af hans makt. Franska regeringen beklagar, att traktaterna i Villafranca och Zirich icke blifvit fullständigt bragta till utförande; emellertid hindrar intet dynastiskt intresse Frankrike från att ånyo knyta den diplomatiska förbindelsen med konungariket Italien (det är första gången detta uttryck begagnas i ett officielt franskt aktstycke, som utfärdats tillochmed dagen före Cavours död), och det hinder, som ännu fördröjer erkännandet, beror