Göteborgsposten – 28 juni 1861, sida 1

trade vi upp till den högsta punkten af bergs kedjan och, stående der på den stora muren sjelf, öfvertänkte vi den kollossala dårskapen af detta ofantliga arbete at mensklig flit, som säges hafva kostat landet 200,000 menniskolit, hvilka gingo förlorade genom ofveransträngning. Muren, som är byggd afsten och tegel, är 20 fot hög samt 15 fot bred och har ett dubbelt bröstvärn med gluggar åt norra si dan. Så långt ögat kunde tölja bergsträckningen slingrade den sig ötver de svarta branta klipporna lik en ofantlig krälande orm som med sin andedrägt förgittade allt omkring sig; ty hvart man än vände sig, mötte ögat endast den kala odsliga klippan, som icke upp: lifvades af ett enda grönt grässtrå eller at en enda mosstufva, och som vid foten var om: gitvet af stora rullstenar. Det var en nyck af en tyrann att bygga en mur, der naturen redan hade uppkastat ett stängsel långt mera verksamt än någon mensklig konst kunde åstadkomma. Det står dock qvar etter 2,000 ärs förlopp såsom ett minnesmärke öfver en mans grymma dårskap och öfver många tu sendes täliga flit och lidanden. Jag gjorde ett misslyckadt försök att ta ga en skizz af stället, men kunde icke upp tacka något mildrande drag 1 all denna ods hghet. Jag tog derpå en tegelsten från mu: ren, som jag nu, väl inpackad och törsedd med ögonvitltnenas intyg att den är tagen ot van ifrån den stora kinesiska muren hal sändt till England för att deponeras i Unvi ted Service Institution. Derpå stego vi ned och begåtvo oss hemåt. Vär ledsagare trodde knappast sina sinnen eller åtminston tviflade han om våra. På uppresan hade vå husvärd i Nankan frågat oss hvarföre vi be gäfvo oss till den stora muren, och tycktes alldeles icke vilja sätta tro till vårt upprikti ga svar. Fanns det icke murar annorstädes Var icke muren kring Peking mycket vack rare att se på? Och hvad beträffade skytte hvarföre komma så långt efter villebråd, då man kunde få köpa sådant på torget utanfoi ens dörrar. Hans tanke var uppenbarliger att vi hade någon djup afsigt, men då vi återvände med vår tegelsten brast han ut ett högt skratt och tycktes anse oss för et par oskadliga galningar.