Göteborgsposten – 27 juni 1861, sida 2

,) Och hvarhelst hon strålar, engeln ur dess öga städse ler TMildt i lifvet, mildt ännu när döende hon sjunker ner. Månggestaltadt är det ädla; sällan dock dess bild M mer skön Ån när qvinnan, ungdomssmyckad, from som barnets första bön, Viger litvets piligrimsresa in med färd till sorgens bo, Tröstar, hbjelper och hugsvalar, inger hopp och bjuer ro. Mången form här ock det låga; bild mer vidrig ej sig ter Än när qvinnan, prydd med lifvets högsta värf, sig sjelf beler I det hån, hvarmed hon trampar sina dyra pligters ver Och det heligt ljufva väldes, som är qvinlig dygd beskärd. Mild som en melodisk psalmton, hoppfull som en yppig vår; Ar den enas gång i lifvet med en ros i hvarje spår. Som en giftig vind med döden i hvar flägt den andra far. . Fram och gör af lifvet öknar, der hon ej på tistlar spar. Derför när hon kallas hädan, qvinnan ljuf i ve och väl, Då det ädlas blomma skönast vecklas ut i hennes . . själ O då isas alla hbjertats flöden vid den sorgsna syn Att se rosen dö — men tisteln resa sig än mer mot skyn. Tyste gäst i hjertats boning, suck! Flyg ut och sök ett svar På det spörjsmål hvarför döden dygd och ungdom till sig tar När de mest oss fägna, tjusa, — då i väntan tålig, rom, Qvalens offer hopplöst bida på befriarns maning: om Dock, med allt hvad skönt och ädelt blommat ut på jordens rund Knyter lifvet ofvan sjernor, oupplösligt, ett förbund. Derför när från jordens töcker hän det ädlas stjerna fiyr Mot sin sökta urbilds klarhet jublande sin färd hon styr. Sälla ande! För din skugga friden hörs melodiskt slå Lyrorna i lunden svala, harporna i vågor blå. Vären orden dertill sätter i ett doftrikt hvitt och grönt: Rena, ädla qvinnohjerta! du är skönast af allt skönt. Bygtm.