Göteborgsposten – 25 juni 1861, sida 2

Mio -— hd OM orättvisa beskyllningar, lyder sålunda : Frankrikes erkännande är af högsta vigt för Italien, emedan det ställer de båda makterna på klar fot med hvarandra, samt låter hvarje tvifvel och osäkerhet förvinna. Det är blott ensamt stående, falska demokrater, som ännu kunna fasthålla vid den föreställningen, att kejsar Napoleon är en motståndare aft Italiens enhet. I det Frankrike erkänner Italien, sätter det kronan på en politisk byggnad, i hvars uppförande det haft väsendtlig del, utan att derföre åsidosätta de principer, som det på sin tid gjorde gällande. Preliminärerna i Villafranca oah traktaterna 1 Zirich hafva sönderrilvits af italienarne, hvilka voro härtill berättigade, och Frankrike har ej gjort annat än gifvit sitt bifall fill händelser, hvilka icke läto förhindra sig eller gora sig omigen. Det rätta ögonblicket är nu kommet att taga ett steg, som vi alltid ansett för oundvikligt. Konungariket Italiens erkännande af Frankrike är detsamma som uppfyllandet af italienarnes önskningar, förhoppningar och berättigade fordringar. Alla gissningar, som gå i motsatt riktning, hafva ej annat mål än att väcka misstankar i Italien mot kejsaren såväl som mot italienska regeringen. Ministeren är fast besluten, att icke uppgifva en enda bokstaf af sitt politiska program. Dess valspråk är Italiens enhet; om der också nu kräfves mera än någonsin försigtighet, för att genomdrifva det, om vi ock måste gå till målet på den längsta vägen och tillfölje af förhållande nödgas dämpa vår ifver, för att kunna vara redo att möta de händelser, Bom äro under mognad, blifver det derför likväl oemotsägligt, att programmet skall blifva upprätthållet med energi och konseqvens i hela sin vidd. Det kan ej falla någon vänskaplig makt in att begära, det programmet skall förändras, det skall ännu mindre någonsin finnas en italiensk regering, som vill göra ett dylikt medgifvande. Genom att erkänna konungarikev Italien, stadfäster Frankrike ånyo vår rätt på samma högtidliga sätt som för två år sedan, och vi böra vara detsamma erkänsamma för en sanktion, som förökar vår moraliska kraft och bevisar, att Italien ändock efter Villafrancafreden med skäl hyst förtroonde till sin mäktige allierades understöd. Det skulle i alla fall vara alldeles absurdt, att antaga, det Frankrike skulle hafva för afsigt att göra Italiens enhet omöjlig, just i samma ögonblick det erkänner det unga konungariket. Om vigten af Frankrikes erkännande kan man dessutom döma derat att italienske finansministern Bastoggi numera kunnat med huset KRotschild sluta om ett förskott på det blifvande lånet (hvilket således kan antagas såsom nästan redan afslutadt) al 40 —50 millioner, hvilka behöfvas till betalande af de räntor, som förfalla den 30:de dennes. — Åfven i ett annat afseende kommer erkännandet att mäktigt inverka. Det reaktionära partiet hade nemligen på sista tiden beslutat uppbjuda allt, for av hindra Italiens konstituerande, och det har med anspråk på sanningsenlighet äfven försåkrats, att exkonung Frans sjelf tänkt sätta sig I spetsen för en arme och rycka in i Neapel, der hans ,trogna undersåter nog skulle genast ställa sig under hans fanor. Frankrikes erkännande blir ett bredt streck i räkningen fur dessa stämplingar och intriger. Emellertid tyckas en mangd mer och mindre sannolika rykten vara i svang I Turin villl. man sålunda veta, att österrikiska emissarier vill forsöka att spränga krutmagasinerna derstädes i luften; och att man derföre tillspärrat alla ingångarne. Detta rykte är dock föga sannolikt. Pr telegrat har redan blifvit kändt, att ungerska laudtdagens ötverbus antagit underhusets törslag ull adress till kejsar Frans Joset, hvilken i adressen benämnes: Allerdurch-l: lauchugste Herre. Detta landtdagens beslut har väckt den största sensation i Wien och töravledt till ministerkonterenser, vid hvilka man beslutat forklara adressen icke kunna mottagas, om man ej wille stilisera den till kejsaren och konungeu. Då detta numera är omöjligt, lär man bestämt sig för att upplösa den ungerska landidagen, och skall kejsaren utfärda ett manitest till Österrikes folk, hbvari denna åtgärd förklaras. Det så länge väntade utbrottet har således inträffat. Spänningen har ej minskats, klyftan mellan Ungern och Österrike har blifvit ännu bredare arch ma fat —-— a ns RA KL AL AR