tresserade sig endast få för de båda anklagades öde. Somliga påstodo, att domrarne icke skulle våga fälla tvenne ädlingar såsom simpla mördare Andra svuro, att rättvisa skulle bli skipad oct att de, just derföre att de anklagade voro a gammal börd, skulle bli dömda såsom före. dömen. Åsigterna voro olika utom i en enda punkt den som rörde markis dHerbois och vicomte de Renneville personligen. Ingen tänkte på dem allas sinnen upptogos nästan endast af den politiska frågan. Nära intill bryggan stod i skuggan en liter grupp af flere personer, hvilka alla spelat en vig. tig roll i vår berättelse och alla väntade, i olikhet med den öfriga mängden, oroligt utslaget endast för de anklagades skull. Der voro m:me Lefebvre och hennes man. Tallien och Michel, Augereau och Nicolas, Hoche (stallgossen) och bryggaren Santerre. M:me Le febvre hade en stund haft ordet och tyckte på det lifligaste intresse hela sitt auditorium. — Och ni har sedan i dag morse icke åter sett Mahurec? frågade Michel, då han såg m:mt Lefebvre göra ett uppehåll i sin berättelse. — Nej! svarade hon. — Ni vet således icke, om amiral de Suff ren hållit sitt löfte ? — Jag vet det icke bestämdt. Men der