hemtade sig dock snart och besvarade Jacquets tecken med en lika hemlighetsfull och underlig åtbörd med handen. — Jag skall göra, sade han, hvad hvarje fiende till privilegier och orättvisa bör göra; jag skall gå framåt på frihetens stig! Jacquet uppnådde då vestibulen till polislöjtnantens hotell. En förspänd vagn höll utanför och en gevaldiger stod vid vagnsdörren. Fouche vexlade en sista blick af hemligt förstånd med Jacquet och skyndade ut på gården, under det gevaldigern gick fram till den senare, Medan denna lilla scen egde rum vid slutet af den stora trappan, hade Rick, med triumferande blick och högdragen hållning, stigit in i polislöjtnantens kabinett, som var alldeles öde, efter det Lenoir, Fouch och Jacquet lemnat det. Några pappersbitar lågo kringströdda på golfvet: det var dem Lenoir rifvit sönder, då han fick veta sin onåd. Rick samlade ihop dem och betraktade dem nyfiket. — Nå? frågade en ironisk stämma. Rick vände sig om och såg framför sig en person i den nye polislöjtnantens livr. Agenten gjorde en rörelse af häpnad, blandad med vördsam förskräckelse. — Nåväl, svarade han, det var hög tid.