Göteborgsposten – 21 juni 1861, sida 2

krafter, hvaröfver han förfogade, för att kunna fånga denna fångarnes chef, men han hade alltid misslyckats. Som polisen aldrig bör synas vanmäktig, hade Lenoir med omsorg förtegat sina fruktlösa försök, och den hemlighetsfullhet, hvarmed galerkonungen omgifvit sig, bade beundransvärdt väl tjenat dennes intressen. Polislöjtnanten insåg dessutom i sin närvarande ställning mer än någonsin, af hvilken vigt det skulle vara att lyckas arrestera en sådan person. Om han måste lemna gin plats, skulle galerkonungens arrestering Ååtminstone låta honom leinna den med glans, och kanske skulle denna arrestering, i förening med en sådan sak som grefve de Sommes anklagelse, hålla honom qvar vid tjensten ännu i flere år. Att länge tveka var omöjligt; de Crosnes utnämning var nära: han måste förekomma den. Lenoir kände Jacquet för att vara en af de skickligaste och ärligaste agenter. Hans borgen var honom nog. Fouchå föreföll honom äfven vara begåfvad med en så öfverlägsen klokhet, att han trodde sig böra gifva något åt slumpen, för att vid sig fästa en dylik person. Han hade snart fattat sitt parti. (Forts.)