Göteborgsposten – 20 juni 1861, sida 2

ni begärde af honom då, likasom af mig bevis. Nåväl! gif oss nu medel att anskaffa dessa bevis och ni skall ha dem! Vill ni? Det är detta jag kommit hit för att begära utaf er. Om läsaren påminner sig det samtal, som i början af denna berättelse egde rum mellan Lenoir och Jacquet i Versailles, i polislöjtnantens hotell derstädes, skall han lätt förstå, att hr Lenoir väl kände till den anklagelse, Fouchå nu gjort, en anklagelse, hvilken han af fruktan för hertigen af Chartres varit ifrig efter att få nedtystad. Men numera borde Lenoir icke mera stå under samma inflytande. Hr de Crosne tillhörde hertigen af Chartres, de Crosne var utsedd till den nuvarande polislöjtnantens efterträdare, hvadan hertigens af Chartres vänner naturligen måste bli Lenoirs fiender. Om han måste falla, såg Lenoir en viss tröst för sitt fall i störtandet utaf en af Hans Höghets gunstlingar. Hans lifvade ansigte återspeglade äfven den feberaktiga verksamhet, hvaraf hans själ fattats genom Fouches noggranna förklaring. Han närmade sig en klocksträng och ringde häftigt. — Jacquet! sade han till den inträdande betjenten. (Forts.)