Göteborgsposten – 20 juni 1861, sida 1

Hr Lenoir mönstrade den inträdande, som var helt och hållet klädd i svart, och hvars kallt energiska ansigte förrådde en öfverlägsen intelligens. — Ni har begärt att få tala vid mig? sade polislöjtnanten. — Ja, svarade den främmande. Jag har nu i fyra timmar anhållit om denna heder, ty jag var redan kl. 2 i morse vid er port, men man svarade mig, att hr polislöjtnanten sof... — Nå? inföll Lenoir, förvånad öfver den nästan ironiska ton, hvarmed de sista orden blifvit uttalade. — Jag trodde att rikets polischef aldrig borde sofva! svarade den främmande kallt. Hr Lenoir närmade sig denne än mera. — Ert namn ? frågade han. — Fouch. — Fouch! upprepade Lenoir och tycktes söka bland sina minnen. Hvarföre har ni vägrat att säga ert namn? — Derföre att mitt namn skulle varit en dålig rekommendation. Anser ni mig icke, enligt ert folks rapport, för en af hertigens af Chartres agenter ? i Polislöjtnanten spratt till: minnet vaknade åter. Han ihågkom det bref den otrogne kuriren lemnat honom, och de befallningar han derefter gifvit Jacquet.