Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

— Hör sade hon; vi måste åter läsa ige nom detta bref, om vi också skola döda oss dermed ! Blanche vecklade upp brefvet och läste, skälf. vande i alla lemmar: I morgon skall domen vara uttalad och v fällda! Döden är här! Han reser sig oblidkvli; och förfärlig framför oss. Vi kunna ej undvik; honöm! Må han komma och vi skola modigt mot taga honom ...vwvi vänta honom utan att blekn: .vi kalla tillochmed otåligt uppå honom. Ja vi kalla på döden, som slutligen skall befria os från alla våra sorger. Annu några dagars li danden, och vi skola stå inför Guds domstol men innan vi lemna jorden, innan den mensklig: rättvisan ännu uppfyllt sitt sista värf, vilja v meddela eder våra sista tankar. Mod Blanche mod LEonore! Gråten ej öfver oss vi äro ej vär diga edra tårar! Blanche tystnade och vexlade en blick met sin syster. Vi äro ovärdiga edra tårar, återtog hon och likväl älska vi eder; men det är kärleken som nödgar oss att nu tala; det är denna kär lek, vi hysa för er, som låter oss säga: gråtei icke! Blanche, Löonore, skolen j kunna fatta hvad vi hafva att säga eder? -Skolen j ega noj styrka, att fortsätta läsningen af detta bref, efte det ni hört den bekännelse, vi ha att göra? Ei