Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 2

en patetisk geste och lemnade med en djup bugning rummet, utan att yttra ett ord vidare. S.dan LEonore och Blanche blifvit ensamma, utbrusto de i sönderslitande snyftningar och sjönko ned på de bredvid dem stående stolarne, Leonvore dolde sitt tårdränkta ansigte i sina darrande händer, och tårarne, hvilka sipprade fram mellan hennes hvita fingrar, glänste såsom genomskinliga perlor på hennes rosenfärgade naglar. Blanche gnuggade alltjemt med feberaktig häftighet papperet mellan sina fingrar. — Min Gud! sade hon och återhemtade litet mera lugn, måste vi då tro på hvad de skrifvit ? — Ah, detta bref! detta bref! stammade Leonore. — Nej! nej! utbrast Blanche, det är icke möjligt. — O, min syster, hvad jag lider, jag skulle vilja dö! sade Löeonore och sjönk tillbaka i sin fåtölj. — Dö! upprepade Blanche. Äfven de skola dö; och de hafva förtjent döden! Säg icke så! inföll Lonore med bruten stämma. I — Vi måste läsa om detta bref! j Det starka barnet aftorkade sina tårar och lutade sig intill Lonore, hvars arm hon fattade.