Göteborgsposten – 19 juni 1861, sida 1

— Kan jag då ej göra någonting för eder? frågade han hviskande. — Intet! svarade Blanche. — Ert beslut är fattadt? — Oåterkalleligt ! — Klosrets murar förskräcka er således icke? — Vår ifrigaste önskan är att få njuta klostrets lugn. — Förlåt, min fröken, återtog grefven efter ett ögonblicks tystnad, ännu ett par ord. J ären ännu väl unga, för att fatta ett oåterkalleligt beslut. — Sorgen gör menniskan hastigt gammal! sade Blanche och skakade på hufvudet. -— Tiden läker alla sår . . fullföljde grefven. — Det finnes sår, som ej kunna läkas, svarade den unga flickan. — J skolen måhända ångra er ena dag. Blanche gjorde med kall och bestämd energi ett nekande tecken. l — Betänken, fortfor grefve de Sommes, att j genom er ålder äro kallade att blifva de enda qvarlefvande af hela er familj, och hr de Niorres skulle kanske ha rättighet att fordra, det j stannen qvar i allmänna Nfvet, då den ofantliga förmögenheten . . . — Ah! afbröt Blanche med en häftig åtbörd, denna förmögenhet afskudda vi oss af alla