Göteborgsposten – 17 juni 1861, sida 1

Gorain och Gervais hade först åhört Fouchå med djup förvåning, och sedan med tydlig glädje, hvilken de dock sökte dölja. — Nej! nej! fortfor oratoriern, utan att bry sig om hvad som tilldrog sig i rummet och liksom om han skulle besvarat sig sjelf; nej! det kunde icke vara lilla Rosa, om ick ... Han tystnade. — Men, återtog han, Bertha är bestämdt död! Man har kunnat bedraga alla menniskor i Saint-Nazaire ; men jag är säker derom . . . Och det var likväl icke Rosa, om icke, fullföljde han hviskande till Jean, som närmat sig honom, om icke något gift förändrat hennes ansigte och förstört hennes själsförmögenheter. — OQO! mumlade Jean och ryggade tillbaka inför denna förfärliga förmodan. Fouche tog honom i armen, för att ålägga honom tystnad; men ett sönderslitande skri kom honom att hastigt vända hufvudet. M:me Bernard hade rest sig upp i sängen och sträckte med stirrande ögon ut armen mot oratoriern. Med denna fina hörsel, denna sinnenas utomordentliga lätthet att uppfatta, som är så vanlig för nervsjuka, hade hon tydligt hört de ord, Fouchå hviskat i bodgossens öra. Tanken, att hennes barn kunnat utstå dessa förfärliga plågor, hade plötsligt återgifvit henne sitt fulla medvetande.