Göteborgsposten – 15 juni 1861, sida 2

— Icke jag heller! skyndade Gervais sig att tillägga. Vid denna förklaring, som visade, att de båda borgarera ljögo, men att de beslutat dölja sanningen eller omöjligt kunde upptäcka den, visste de fyra åhörarne icke, hvad de skulle tänka. Denna oro ökade ytterligare den arma modrens lidanden. Hon föll tillbaka på sin säng och utbrast i konvulsiviska snyftningar. M:me Lefebvre skyndade fram till henne. — Guds död! utbrast Lefebvre vredgad, j måsten säga sanningen! Hvar ha edra reskamrater tagit vägen? — Vi veta ingenting derom! sade Gorain förtviflad, ty han kände sig ej längre ega nog krafter att kunna vidare uthärda denna kamp. — Men då j blifvit tagna af de banditer, som anföllo er, så måsten j veta det... — Jag svär er ... stammade Gervais. — Nog! sägen sanningen! Hvad veten j? — De veta ingenting! ljöd i detsamma en lugn stämma från dörrtröskeln. Alla de närvarande vände sig om och sutto slagna af förvåning. En karl stod i rummet. Denne man, med utmattade anletsdrag och dammiga kläder men eldigt öga, var oratoriern. — Hr Fouch! utropade Bernard och skyndade emot honom.