Göteborgsposten – 14 juni 1861, sida 1

Reformagitationen och dess motståndare. När man råkar i den belägenhet, att de yrkanden, man efter bästa öfvertygelse tror sig böra göra, komma i strid med andras yrkanden i samma sak, har man endast tvenne utvägar att förklara för sig detta förhållande. Man kan antingen anse sin motståndare handla i öfverensstämmelse med hans insigter och öfvertygelse, men anse honom hafva tagit miste i afseende å dessa, eller också kan man anse honom väl hafva en riktig insigt i saken, men emot sitt bättre vetande uppträda med sina yrkanden. Man måste betrakta honom antingen såsom vilsefarande eller såsom oärlig. Ect tredje gifves icke. Detta alternativ tränger sig isynnerhet på en, då till olikhet i de ömsesidiga yrkandena kommer likhet och öfverensstämmelse i de grundsatser, på hvilka motståndaren soker att stödja desamma. Då befinner man sig i den ställningen att ha till motståndare personer, som gå ut från samma grunder som man sjelf, men som derur draga helt andra slutsatser, och då man anser deras konklusioner för oriktiga, har man intet annat val än att sätta i fråga antingen deras förmåga eller deras vilja att sluta rätt. I några artiklar med anledning af den a mms sana KY ETS REDERI ENE SOSSAR SSR RIE SRERDE 2 3 SE