Göteborgsposten – 13 juni 1861, sida 2

såsom vanligt, alldeles öfverfylld med ekipager och andra fortskaffningsredskap; men marmorgården var nästan öde. Hr de Suffren förde Mahurec undan till ett tomt hörn af gården, ställde sig framför honom och sade till honom : — Hör nu, hvad vill du? ... — Jsg... jag vill... jag är icke belåten! svarade matrosen tvärt efter ett ögonblicks tvekan, och liksom om han lydt ett bestämdt fattadt beslut. — Icke belåten? Med hvad? med hvem? sade de Suffren. — Med er, min amiral! Och Maburec stod orörlig med sänkta blickar och handen vid hatten. — Hä? utbrast amiralen förvånad. — Ja, återtog sjömannen, hvilken, från att vara blek, nu blifvit alldeles röd af rörelse. Jag är icke belåten, min amiral, derföre att, medan ni kryssar omkring deruppe med edra plymagerade landtkrabbor, det finnes just nu i fängelse tvenne tappra karlar, som äro eder varmt tillgifna! Ah, min själ, fortfor Mahurec och blef allt häftigare, mina löjtnanter i fängelse! Och det finnes icke i detta fördömda Paris en handfull sanna sjömän, som skulle kunna göra en allmän förändring och draga åt repet på dem, som...