gon förmögenhet. Huru kunde de hoppas betal: de glupande ulfvarne? Alla ockrarne förklarad utan tvekan, att de under trenne månader ej ve lat insätta dem i den enda förhoppningen om at deras föreningar med fröknarne Niorres snar skulle ega rum. Men dessa flickor hafva ingen ting efter sin far och de kunde endast få någo genom att ärfva de olyckliga offren! Denna förfärliga förklaring utöfvade en för krossande verkan på de närvarande, och de båd: anklagade sänkte sina hufvuden. Derpå följd hr de Niorres vittnesmål, hvari den gamle tyd ligt förklarade sig ha öfverraskat en af de an klagade, då han begick sitt sista brott. Åhörar ne ryste till. Derefter upplästes den af hertig de Lauzun, markis Camparini, hr Lenoir och mig antecknade förklaring, i hvilken vi sade oss h: sett de båda anklagade i m:me de Versacs rum bredvid de tvenne liken. Ända dittills hoppade jag ännu, det medger jag. Men en person ble nu införd: en betjent hos rådsherren de Niorres vid namn Georges. Sjelf anklagad för delaktig het i brottet, gjorde han bekännelser af en för färande noggranhet. Han förklarade sig seda lång tid tillbaka ha varit de båda anklagade medbrottsling och inlät sig på gripande detalje öfver de föregående brotten, hvilka han erkänd sig ha begått, ehuru på uppmaning af markisei och vicomten. Han hade förgiftat, men markisei