och vicomten hade skaffat honom giftet. Allt hvad han sade var så korrekt, klart och noggrannt, att man icke kunde göra honom någon vidare fråga. Han tillade, att han den förfärliga natten bjelpt markisen och vicomten att döda hr och m:me de Nohan, att han satt eld på byggnaderna, alltjemt på sina medbrottslingars befallning, och under det dessa skulle döda m:me de Versac och de båda barnen, hade han gått bort, för att träffa dem på ett öfverenskommet ställe, der allt blifvit ordnadt för flykten. Han hade verkligen blifvit arresterad på samma ställe. Han erkände sig äfven hafva tagit ett vaxaftryck af låset till trädgårdsporten och lemnat detta aftryck åt markis dHerbois, som låtit förfärdiga en falsk nyckel, medelst hvitken man skulle kunna komma in och begå brotten. Ett sorl af harm hade vid dessa ord genomlupit hela domstolsplatsen. Markisen och vicomten hade genast rättat upp sig och försökt afbryta honom, men rätten hade ålagt dem tystnad. Då nedföllo de, vare sig, att de dukat under för dessa förfärande anklagelser eller att de kände sig vanmäktiga för en kamp mot ödet, som drabbade dem, på sin bänk och försjönko i fullkomlig tystnad. (Forts.)