Göteborgsposten – 12 juni 1861, sida 1

BRENNAN BARANARAAENAR EINER AA ANANAS AA ändtligen lektor, är ofantligt lärd (men det vet blott hans lärjungar, ty han har icke tid att författa), han förhör lexor och förhör lexor, förtjenar sitt bröd i sitt anletes svett, termin ut och termin in, han nöter ut sig och dör. Han gjorde icke lycka, men han kanske var lycklig. Jemförelser äro ledsamma. O sommar, flyktiga, ljufliga gåst (säger poeten Sander om någontig annat), den är då här med gräs, löf och blommor, en förfärlig hetta, lätta drägter, filbunkar och många andra goda saker! Folk flyttar till sommarnöjen, de sitta så glada i aktern af en roddbåt, nästan gömda bortom soffor och stolar, bolstrar och kastruller och vi stanna på stranden och vinka med handen. Vi vänta ett pip från lilla ångbåten som skall föra oss till andra stranden, der utom cirkus Renz och vanliga skönheter visar sig en jättinna från Wien, så rysligt stor, men ändå mycket vacker, så att hon kallas för nuvarande tidens intressantaste naturspel. Jätten Schampi, redan känd i orten, visar sig gratis och promenerar omkring med sin fru, en ordinär menniska. Vi vänta oss äfven nöje at de vågor af välljud som skola flyta från K. K. hofsångaren Beck, men mest leker oss Pepita i hågen. För all del, tillintetgören henne icke med edra förtjusta blickar, lemnen något qvar åt Oss. Solen är nu om dagarne så varm och brännande, att omöjligen någonting nytt kan ske under henne, hvilket vi ödmjukast få härmed tillkännagifva. B. P.