Göteborgsposten – 12 juni 1861, sida 1

hennes englaleende, trollmakten i rörelserna och mera sådant. Pepita skall komma och förstöra dessa minnen, en ny eröfrerska, till hvars fötter vi skola falla i underdånigaste beundran och med: fromt erkännande, att vi alldrig sett maken. Det har varit fråga om studentexamen nu igen och från det ena hållet har man beskrifvit kuggmaskinens förskräcklighet, hur den icke blott afstänger lycksökarne från sällheten att vara akademiska medborgare under en eller annan termin, utan hur den jemväl ofta stänger en hel framtidsutsigt för de olycliga, som några gånger kommit in bland kuggarne. Från ett annat håll har man sökt visa hur beskedligt den användes och icke orättvist, hvilket just insinuerades. De, som från läroverken medföra ordentliga och icke alltför låga afgångsbetyg, kunna gerna vara lugna för de utskrikna farorna i kuggis; men de, som från en oftast knapphändig privat information eller i förtid från läroverken anlända till universitetet, ha skäl att frukta sig storligen för den svåra examen och mest tör de tördömda skrifningarne. Dessa äro som Scylla och Charybdis, faller man icke i latinskrifningen så gör man det i den svenska eller tvärt om. Den der stafningen är så konstig och icke heller lätt att inhbemta under några lektioner. Den fordrar några års öfning och vana. Offren för kuggmaskinen äro vanligen unga män som skola bli militärer eller också ingenting annat än patroner, men som till sina rikedomars lycka gerna vilja lägga äran af att anses för bildade män, på hvilket studentexamen, äfven den lilla, anses gifva patent. Militärerna läsa vanligen flitigt och taga den lilla examen ärligt nog, helst om de äro fattiga och behöfva skynda sig. Patronerna inackorderas hos en s, k. studentfabrikor å hans egendom utanför staden och ipluggas på ett eller annat år det qvantum af kunskaper, som jemt och nätt förslår för att gå igenom examen. Studentfabrikören besitter en undransvärd talang, ty äfven i trähufvuden lyckas han småningom inplanta en lätt förflugen vishet. I metoden begagnas äfven hårlutvar o. d., men emellertid kan hvem som helst, hur omöjlig han än må synas, göras till student, om han blott har råd att betala kursen, som för somliga räcker i många år. Någon gång händer att en sådan der gjord student, hvilken eger klang icke blott i pungen utan äfven i sitt namn, fattar det högtidliga beslutet att bli diplomat. Till dewta sköna mål låter han nu bearbeta sig genom åtskilliga kollegilhästar och en vacker dag aflägger han kanslhexamen. Derpå far han till Stockholm och blir genast kunglig sekreterare. Vidare gör han en sommarresa till Paris för att studera språket, återvänder med den modernaste krage och smalaste halsduk, anmäler sig till kammarjunkare, ser mycket förnäm ut och får plats bland unga gelikar i utrikesdepartementet. Ar lyckan god, och det är den alluid inom detta verk, blir han straxt attach i Konstantinopel och ganska snart legationssekreterare vid ett stormaktshof. Detta är att göra lycka och man gör den lättast på den diplomatiska vågen. Den beskedlige, redlige studenten, som läst sig till glasögon på gymnasium, fått många laudatur i studentexamen och graden, blir docent och