Göteborgsposten – 10 juni 1861, sida 2

i trakten. Det är derföre jag i går morse lemnade Nantes, för att få träffa honom. — Och ni beger er till Saint-Nazaire ? —— Ja, lyckligtvis för er och edra reskamrater, min herre; ty er vagn är oduglig och min är tillräckligt stor, för att jag skall kunna erbjuda er alla plats, om, såsom jag kan tro, Saint-Nazaire äfvenledes är målet för er resa. — Hvad! skulle ni vara nog god... — Men detta är ju helt naturligt, vet jag. I kunnen icke vilja, att jag skall öfvergifva er här midti skogen, efter det jag befriat er ur banditernas händer. Det skulle vara detsamma som att vilja åter försätta er i deras våld. Nej, pardieu! Frankrike har dessutom varit tillräckligt gästfritt emot mig, att jag skulle skatta mig lycklig kunna göra fransmän en återtjenst. I resen till Saint-Nazaire, är det icke så? — Jo, min herre. — Nåväl, jag skall sjelf föra er dit. Fouch bugade sig, för att tacka markisen för dessa vålvilliga ord, som uttalats med den uppriktigaste ton. I detsamma kommo Brune och hans kamrater tillbaka till de båda samtalande. De hade ej sett till de tvenne borgarena. — Fruktan har gifvit dem vingar, sade oratoriern. De flydde troligen i början af stri