Göteborgsposten – 8 juni 1861, sida 2

mänt anfall på vagnen. En hvit sky omhöljde snart hela scenen och tillintetgjorde snart verkningarne af detta anfall. Snabba blixtar, följda af starka knallar, genomträngde då och då mörkret, derpå hörde man en döendes rossling, fallet af en kropp, segrarens triumfskri och ett doft mummel af raseri från den besegrade. Fouche, som aldrig förlorade sin sjelfbeherrskning, insåg, sedan han lossat af sina båda pistoler och sett tvenne man falla, att denna våldsscen ej kunde slutas förr än mörkret upphörde. Han kunde fly, eller åtminstone försöka göra det, genom att smyga sig in i skogen, och han förkastade icke genast denna tanke. Men innan han bragte den till utförande, ville han veta, om han skulle nödsakas afstå från hoppet att bli åtföljd af några af sina reskamrater. Han lutade sig derföre hastigt ned, tog en tapp hö bakpå vagnen och antände den med flintlåset på sin pistol och höjde derpå lågan öfver sitt hufvud. Ett lätt sken spred sig genast omkring honom och upplyste stridsplatsen.