Göteborgsposten – 6 juni 1861, sida 1

——— ar, som genom sina tusende armar liknade rinnande buskar, hundradetals lustrer hängde plafonden likt eldstjernor i en fosforartad limma. Och alla dessa klarheter bildade geom de olika strålkorsningarna en så blänlande illumination åå giorno, som någonsin förnerrligat någon fest. Det första intrycket, isynnerhet när man böjer sig ofvanifrån utöfver denna ljusafgrund, ir ett slags svindel; i början kan man icke urskilja något genom denna flod af strålar, reflexer, vaxljusstrimmor och återspeglingar de ofantliga, af ett glas bestående speglarna. Detta haf af korsande ljusstrålar hindrar mig att uppfatta någon särskild form; först småningom vänjer ögat sig vid det bländande ljusskimret och förjagar de svarta flugor, som flyga framför det, likasom när man ser i 80len, och uppfattar med en enda blick den ofantliga salens hela omfång — denna sal, der allt består af marmor och hvitt stuckaturarbete, der de polerade väggarne skimra som jaspis och porfyr i de babyloniska palatsen. Kaleidoskopet med sitt parcellartade färgspel, som ständigt upplöses för att strax bildas på nytt, och chromatropen med sina utvidgningar och sammandragningar, hvari stjernan blir blomma, och sedan en krona utbildas ur det förvandlade blombladet för atwt slutliger upplösas i ett solsystem, hvaruti blott rubiner, smaragder, topaser och amethyster omgifva ett berg af ädelstenar, kunna endast gifva en föreställning i miniatyr om denna guldböljande, juvelglänsande, blomsterrika parterr, hvars blixtrande arabesker ständigt förnyas genom den oupphörliga rörelsen, Då den kejserliga familjen inträdde, afstannade denna rörelse och man kunde nu urskilja fysionomier och personer. I Ryssland öppnas hofbalerna med en s. k. polonäs. Denna polonäs förtjenar näppeligen namn af dans; den är en marsch, en defilering, en processon, ett fackeltåg, som eger mycket egendomligt. Massan al åskådare delar sig för att lemna midt i salen ett slags all öppen, på ömse sidor om hvilken de bilda en spalier. Så snart alla rangerat sig, spelar orkestern upp ett majesätiskt musikstycke med långsamt afmätta takter och tåget börjar. Kejsaren anför det efter att ha räckt handen åt en prinsessa eller någon annan dame, som han vill utmärka. Kejsar Alexander Il bar denna afton en smakfull militärisk drägt, som klädde hans höga, smidiga och smärta gestalt. Den bestod af en kort, med guldsnören prydd, hvit rock eller s. k. jacquette, som var kantad kring krage och ärmar, äfvensom nedomkring med blått siberiskt räfskinn och prydt framtill med ordenskraschaner. De tättåtsittande, himmelsblå byxorna gingo ned öfver små stöflar. Kejsarens hår är kort och lemnar hans öppna och välbildade panna obetäckt. Hans regelbundna anletsdrag tyckas vara enkom bildade för guldoch