Göteborgsposten – 5 juni 1861, sida 2

och skifferlager, stenkol, lera, ofantliga torfmossar och saltpölar. Ögat skulle förlora sig öfver ofantliga hedar, öfver moras, som betäcka en vidsträckt rymd, om det icke möttes den dystra åsynen af jättelika skogar, hvilkas ålder stiger upp till Druidernas tid. j Med undantag af vägen, som leder till Nantes, ser man ännu i våra dagar icke några spår af civilisation. Vid slutet af förra seklet, då första kejsardömets kraftiga förvaltning ännu icke hade sträckt sitt välgörande inflytande till denna aflägsna vrå af Frankrike, hvilken nästan förhärjades af det borgerliga kriget, på denna tid fanns ej ens denna väg. Trampade gångstigar slingrade sig allenast sjelfsvåldigt öfver trakten och förlorade sig understundom i träsken. Den enda beqväma väg, som fanns, var Loirefloden. Också förirrade sig sällan en resvagn till dessa vådliga trakter, och mer än en ädling, stadd på väg från sitt slott till grannens, var nödsakad, om han ej gjorde resan till häst, att låta draga sig i dessa afskyvärda bretagnesiska kärror, hvilka äro konstruerade att i nödfall kunna likaväl rulla på sidan, som rätt upp. (Forts.)