Göteborgsposten – 4 juni 1861, sida 1

rytande. Och nu påminte han i sjelfva verket om intet så mycket som om någon af dessa vilda fantasiskapelser, till hälften menniskor och till hälften vilddjur, som hos gamla artister finnas förlagda i framställningar af helvetet. Den rörde sig framåt några steg, stannade åter för att ge luft åt ett af sina förfärliga rytanden, samt närmade sig oss åter och stannade slutligen på ett afstånd af åtta alnar ifrån oss. Och då, just när han begynte att upphäfva ett nytt rytande och att slå sitt bröst i raseri, gåfvo vi eld och dödade honom. Med ett stönande, som hade någonting förfärligt menskligt uti sig och som dock var fullt af djuriskhet, föll den framåt på sitt ansigte. Kroppen ryckte sig konvulsiviskt för några ögonblick, och allt var stilla. Döden hade gjort sitt verk och jag hade tillfälle att undersöka den ofantliga kroppen. Den var fem fot åtta tum lång och armarnes samt bröstets muskulösa byggnad visade hvilken kraft den hade egt. Denna händelse tilldrog sig bland en stam af mnegrerna, som benämnes Fans samt bo omkring 150 eng. mil från kusten och omkring 19 norr om equatorn, på andra sidan om Sierra del Crystal. Fans äro en mycket egendomlig stam efter hr du Chaillus beskrifningar. De äro verkliga, omisskänneliga kannibaler, och göra ingen hemlighet af gin förkärlek för menniskokött. De köpa af sina grannstammar menniskolik samt sälja sina döda åt dem för detta ohyggliga användande. Hr du Chaillu säger, att han först hyste något tvifvel om saken då han först hörde den berättas, men han hade, berättar han, snart tillfälle att finna dessa uppgifter besannade. Då vi kommo in i staden, säger han, märkte jag några blodiga qvarlefvor, hvilka sågo ut att vara menskliga, men jag gick dock vidare utan att ännu vara öfvertygad. Kort derpå mötte vi dock en qvinna, som upphäfde allt tvifvelsmål. Hon bar ett stycke afen menniskokropp, ungefär som vi skulle hemföra ett stycke kött från torget. Icke desto mindre skola dock Fans vara ett slägte, som står öfver de flesta af vestra Afrikas stammar. De skola vara tappra, uppfinningsrika, dugtiga arbetare i jern och lera, djerfva jägare samt ett folk, som är stadt i tillvext och framåtskridande. Hr du Chaillu tillägger: de äro det vackraste slägte af alla de negrer jag sett i det inre af Afrika, och han anser dem mer än någon annan stam hafva hos sig anlag att antaga en fremmande högre civilisation. De hade behandlat hr du Chaillu med mycken vänlighet och uppmärksamhet. På denna sin första utflygt hade han icke lyckats att framtränga längre än dit, och han återvände på en annan väg än han kommit till kusten och gjorde en färd till Moondah, som äfven är belägen straxt norr om equatorn, hvarefter han begaf sig tillbaka till sitt hufvudqvarter vid Gaboonfloden. Sedan hr du Chaillu någon längre tid uppehållit sig vid Gaboonfloden samt gjort en resa till Cap Lopez företog han sig att un