Göteborgsposten – 4 juni 1861, sida 1

—— ? — 2 smn— liga ett något riskabelt privilegium, alldenstund de voro menniskoätare och naturligtvis betrakta hvitt kött såsom den största raritet. Han uppnådde efter en tids vandring Ntambounays källor på en höjd af 5,000 fot öfver hafvet och der påträffade han de första spåren af gorilla-aporna. — Alla slags berättelser och legender gjorde förväntan på att få se och träffa en sådan högst spännande. Ingen europå hade, såvidt kändt är, någonsin jagat detta djur eller sett det lefvande. Jag visste säger hr du Chaillu, att vi skulle få att göra med ett djur som äfven leoparden i dessa berg fruktar och som kanske har drifvit lejonet ut ur dess kula. Då han första gången träffade på några af dem försökte han efter några omsorgsfulla förberedelser ätt kunna komma åt dem, men lyckades icke. Han såg en skymt af några unga gorillor som drogo sig undan; men detta var allt, utom att han vid åsynen af deras menskliga gestalt tyckte sig nästan hafva stått i beråd att begå ett dråp. Denua samma känsla hade äfven sedermera, då han verkligen kom i tillfälle att skjuta sådana, äfven trängt sig på honom. Han bekänner öppet att då han första gången rigtade sin studsare mot ett sådant djur, kände han sig nästan som en mördare. Då de springa i upprätt ställning på sina bakben, skola de vara fasansfullt lika håriga menniskor, och med hufvudena nedböjda och kropparne framåtlutande skola de likna menniskor som springa för att rädda sitt lif. Till sin resebeskrifning har hr du Chaillu bifogat teckningar och en af dem föreställer hans första sammanträffande med en gorilla. Den scen som der föreställes beskrifver han sjelf sålunda. Busksnåret öppnade sig hastigt och en stor manlig gorilla stod framför oss. Den hade krupit genom buskarne på sina fyra, men då den blef varse oss reste den sig upp och blickade oss rakt i ansigtet. Den stod omkring 20 alnar ifrån oss och den synen tror jag att jag aldrig skall förgäta. Nära sex fot hög, med en ofantlig kropp, högt bröst och muskulösa armar samt vidt stirrande stora grå ögon och ett djefvulskt uttryck i ansigtet, — sådan stod denna den afrikanska skogens konung framför oss. Den var icke rädd för oss. Den stod der och slog sitt bröst med sina knutna näfvar så att det ljöd som en trumma samt utstötte under tiden det ena rytandet efter det andra. Detta är deras sätt att visa sig utmanande. Gorillans rytande är det mest egendomliga och mest fruktansvärda ljud som höras i dessa afrikanska skogar. Det begynner med ett skarpt skällande nästan som en arg hunds, samt går derpå öfver till ett djupt dån som bokstafligen liknar rullandet af en aflägsen åska, för hvilket jag äfven stundom tagit det, då jag icke först sett djuret. Dess ögon begynte att utsända vilda blixtar då vi stodo orörliga 1 försvarsställning och den kam af kort hår som den har på hufvudet begynte att röra sig af och an, under det den visade sitt vilda gap då den återigen utstötte ett åsklikt