Göteborgsposten – 3 juni 1861, sida 2

— Säg också till Blanche och Leonore, att vi heldre skola dö än kompromettera deras heder! tillade vicomten lifligt. — Och säg hr de Niorres, inföll vicomten, såframt det ni sagt oss är sannt och ni cj misstagit er i edra gissningar, att hans skävdliga beteende endast ingifver oss vämjelse och förakt. Fångvaktaren vred omkring nyckeln i låset. De trenne unga männen vexlade en blick till afsked och grefve de Sommes skyndade utikorridoren. — Om det är sannt hvad denne man sade, yttrade markisen, sedan de blifvit ensamma, hade du rätt, Henri: vi äro då förlorade och ingenting kan rädda oss. — Det är omöjligt att kämpa emot! svarads vicomten. Döden är det enda botemedlet mot de olyckor, som hvila öfver oss; till detta botemede ha vi tillgång, det är derföre bäst att tillgrip: det genast. Markisen tryckte sin vän till sitt bröst. — Ah! sade han med sönderslitande stämma framtiden syntes mig så skön! Nedtryckta af förtviflan, förblefvo de orör liga i hvarandras armar. Grefve de Sommes hade, sedan han lemna fängelset, företrädd af fångvaktaren, gått genor korridoren, som förde till stentrappan, Han gic