Göteborgsposten – 30 maj 1861, sida 2

hufvudet, det är säkert och tydligt för alla, att brotten begåtts, innan elden antändes, ty annars skulle åtminstone ett af de olyckliga offren ha sökt att fly undan. Man skulle ha ropat, och endast den djupaste tystnad har besvarat våra rop... — Visserhgen, svarade vicomten. — Nåväl! vi inträngde i hotellet först då elden bröt ut... — Vi kunna påstå det! men hvem kan bevisa det? — Hvem? Mahurec, som åtföljde oss, och Georges, betjenten i hotellet, som väntade oss med vagnen. Vicomten skakade på hufvudet. — Hvar har Mahurec tagit vägen? sade han. Huru kommer det sig, att vi icke hört talas om honom? ... — Skulle du väl tro, att Mahurec öfvergåfve oss, derföre att vi drabbats af olyckan? utbrast markisen. Du vore då orättvis mot den redlige sjömannen. — Ingen röst höjes till vårt försvar. Hans hade bort höras. Hvad gör det desutom, om Mahurec öfvergifvit oss eller ej? Hans vittnesmål skulle bli förkastadt af rätten ; är icke Mahurec vår underordnade? Vore icke den tillgifvenhet, som han påstod sig hysa för oss, till