Göteborgsposten – 30 maj 1861, sida 1

sagade honom ... Jag hade ej kunnat få fram ett ord. Jag var stum. -Man arresterade oss ... Du minns helt säkert? men jag föll, tro jag, medvetslös till marken... — Ja, sade markisen, du fick ett våldsamt nervanfall, hvars orsak jag då icke kände, men hvilket jag tillskref de förfärliga händelser vi upplefvat, och du blef ej fri derifrån förrän dagen efter, då man förflyttade oss från Bastiljen. — Då jag åter kom till besinning, fortfor vicomten, hade jag glömt allt. Jag mindes intet från den stund då jag sett dig falla. Det var du, som underrättade mig om att vi blifvit arresterade i m:me de Versacs rum. Genom hvilket sällsamt fenomen hade denna händelse utplånats ur mitt minne? — Jag kan ej förklara det, men jag tror, jag upprepar det, att jag för några ögonblick fått ett bäftigt anfall af vansinnigt raseri. Smärtan i att veta Blanche och Leonore vara rof för en dödlig fara och icke kunna rädda eller ens sammanträffa med dem; förtviflan öfver ditt fall, ty jag trodde dig ha dött; de många faror vi haft att utstå — allt detta hade angripit min hjerna, Då jag åter blef lugn tycktes jag uppvakna ur en lång och plågsam dröm. Mina tankar voro förvirrade ... och det var endast genom din hjelp som de åter blefvo klara. Men