Göteborgsposten – 30 maj 1861, sida 1

den scen, som jag nu beskrifvit, hade alldeles försvunnit ur min själ. — Men, sade dHerbois, huru kommer det sig, att du mindes det i går afton? Huru kommer det sig, att ingen af de domare, som ransakade tillsammans, har talat om denna så vigtiga omständighet? Vv. Fortsättning. — Det tyckes, återtog vicomte de Renneville efter en stunds tystnad, som om hr de Niorres vittnesmål emot oss afgafs först i går morse. Deraf kommer våra skiljda förhör. De Niorres bar förklarat mig hafva begått det sista och skändligaste af brotten: mordet på hans barnbarn! När domaren, som ransakade mig uttalade denna förfärliga anklagelse, grundad på ett ögonvittnes utsago, isades blodet i mina ådror af bäpnad. I raseri ville jag denna gång besvara anklagelsen och bad domaren säga mig bevisen på detta brott, för hvilket man vågade anklaga mig. Ah! betänk, Charles, hvilka qval jag måste lida vid åhörandet af detta noggranna och reständliga vittnesmål. Jag kände min hjerna omdas! ... Minnet återvaknade ...jag påminte mig allt. ..och när domaren slutat stod jag alldeles slagen och tillintetgjord såsom en verklig