Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 2

klaga dig för vår gemensamma olycka? Öfverjlemna dig icke åt de dystra tankar, som kunna förvilla din hjerna, likasom de ofta anfalla min. — Jag låter icke hänföra mig af någon öfverdrifven känslofullhet, såsom du tyckes tro, afbröt de Renneville. Men jag ser framtiden nu i dystrare färger än du, af det helt enkla skäl, att det finnes en omständighet, som du icke känner, men jag deremot vet, och att denna omständighet uppreser sig cmot oss såsom ett förfärligt och slående bevis på ett brott, hvilket vi likval icke begått. — Jag förstår dig ej, sade dHerbois med växande förvåning, ty han fann att hans vän talade mycket redigt och var fullkomligt herre öfver sig sjelf. På hvilken omständighet syftar du, och huru kommer det sig, att du, alltsedan vår arrestering för fyra dagar tillbaka, icke sagt mig ett enda ord om denna omständighet, hvilken du säger vara så farlig för oss. — Derföre att den fullkomligt utplånats ur mitt minne . .. -— Hvad! en så allvarsam sak . .. — Låt oss icke med onödiga diskussioner förlänga denna för mig smärtsamma förklaring, afbröt Henri med fceberaktig otålighet. Mitt enda fel är i sjelfva verket, att jag alltsedan i går afton tvekat om att anförtro dig saken . . . Jag fruktade att din vänskap för mig skulle förän