Göteborgsposten – 29 maj 1861, sida 1

— Att bevisa denna oskuld är omöjligt! sade vicomten och ristade svrgset på hufvudet. --Omöjligt! upprepade markisen. — Ja, sade de Renneville och kastade sig ned på sängen, omöjligt! d Herbois närmade sig honom lifligt och tog hans händer. — Henri, sade han, återkom till besinning! Ditt hufvud svindlar! Har då olyckan förvirrat din själ? Du säger, att det är omöjligt bevisa vår oskuld? Hvarföre talar du så?... — Ah! inföll vicomten och slog sina båda armar kring vännens hals, förlåt mig, Charles! Det är jag som är orsaken till alla de olyckor, som nedtrycka dig! Förlåt mig... ty jag har gjort den anklagelse ovedersäglig, som nu hvilar öfver våra hufvuden. — Du! skrek markisen och ryggade tillbaka. IV. De anklagade. Ett ögonblicks tystnad rådde i fängelset. Solstrålen hade försvunnit och upplyste ännu blott en liten vrå af det djupa gallerfönstret. Qvällens första skuggor började försänka Chatelets fängelsehålor i djupt mörker. Henri låg till hälften utsträckt på sin bädd, med pannan lutad i sina af svett fuktiga händer,