Göteborgsposten – 25 maj 1861, sida 1

mötte han en i resdrägt klädd karl, hvilken var alldeles neddammad, som om han nyss tillryggalagt en lång och besvärlig resa. — Nå, min stackars Saint-Jean, sade betjenten, som åtföljt grefven öfver gården, till den nykomne, betrakta dessa ruiner, som tala ett så rörande språk om hvad som skett! Grefven passerade nära förbi Saint-Jean, utan att egna honom ens en blick, och gick bort till sin vagn, som väntade utanför hotellmuren. — Hötel dHorbigny! sade han och skyadade in i det lysande ekipaget. Och under det vagnen rullade bort, lemnade Saint-Jean, rådsherrens gamle betjent, hotellet och gick utför gatan Saint-Avoye. En timme derefter låg grefve de Sommes beqvämt utsträckt i en ottoman i en liten förtjusande paviljong i trädgården till den vackra markisinnans hotell. På hans knän lågo de båda brefven uppbrutna, som fröknarne de Niorres lemnat honom. Han tycktes vara djupt försänkt i ett haf af tankar, hvilka, för att döma efter uttrycket i hans ansigte, ingalunda voro nedslående, då lätta steg hördes på gången, som förde till paviljongen, och Armande, markisinnans kammarjungfru, stack in sitt hufvud genom den på glänt stående dörren.