Göteborgsposten – 24 maj 1861, sida 1

öppnade några. Sedan han genomögnat dessa, sade han: — Hvad är detta för gallimatias ? — Huru? utbrast Blanche, förstår ni icke? Säga ej dessa bref er, att vi äro de olyckligaste af qvinnor ? — Men i hvad? frågade grefven med en naivitet, som var förträffligt spelad, om den icke var naturlig. — Ah, min herre, sade Lonore harmset, vill ni då ursäkta dessa båda män, som gjort sig skyldiga till en så grym lek, för att bedraga tvenne unga flickors förtroende. Vi älskade dem och de bedrogo oss. -— De vågade tala med oss om sin kärlek ! utropade Blanche; och det var säkerligen sedan de lemnat oss, som de brukade skrifva sådana här bref. — Då de lemnade er? upprepade grefve de Sommes; men tänk ej ditåt, mina fröknar! Dessa bref äro åtminstone, om jag icke misstager mig, tre år gamla, och Charles och Henri ha ej haft lyckan se er förrän långt efter det denna brefvexling upphört. — Huru! sade Lonore och reste sig häftigt upp, dessa bref äro således icke nya? — Jag har den äran åter upprepa, min fröken, att det är mer än tre år sedan de skrefvos. — Min Gud, sade Blanche och förde hän