Hotel Niorres). Berättelse från första franska Revolutionen. (Öfversättning). — Jag var en vän och sällskapsbror till markisen och vicomten, då de voro fria och lyckliga, svarade han med upprörd stämma. Min vänskap och min tillgifvenhet hafva tillväxt med deras olycka och jag älskar dem ännu mera nu, då de anklagats af händelserna och öfvergifvits af menmskorna. — Hvad ni är god! utbrast Blanche. Ett ögonblicks tystnad följde. — Mina fröknar, återtog grefve de Sommes, efter som j viljen redan nu anse mig såsom er tillgifne och vördsamme tjenare, bören j, i Charles och Henris namn gifva mig ett bevis på ert förtroende. Förlåt mig, att jag nödgas återuppväcka ett mycket smärtsamt minne. För tre dagar sedan, den förfärliga natten, hade markisen och vicomten smugit sig in i trädgården till detta hotell, endast i hopp om att der kunna träffa er båda. De hade bedt er om några minuters sam) Forts. från N:o 1—68, 70—117.