Göteborgsposten – 23 maj 1861, sida 2

— Icke sannt, de äro ju oskyldiga? De äro oskyldiga! ni tror det också! Säg oss, att de äro oskyldiga ! — Det är min öfvertygelse, svarade grefven. — Ni räknar er då bland deras vänner? Ni har länge kännt dem? Ni skall kunna säga . .. — Tyvärr skall jag icke kunna säga något. Jag har verkligen i flere år kännt Henri och Charles. De hafva, jag försäkrar det, ingen tillgifnare vän än jag. Vi äro af ungefär samma ålder och ha tillsammans tillbragt en del af vår ungdom, men jag vet ingenting, som nu skulle kunna tala till deras förmån, och likväl är jag öfvertygad om deras oskuld. — Men, sade Lonore, denna öfvertygelse måste väl ha någon grund. — Den har det också: tvenne adelsmäns heder. Jag skall aldrig kunna tro, att markis dHerbois och vicomte de Renneville gjort sig skyldiga till dylika skändligheter. — Ja, icke sannt! Det är omöjligt utbrast Blanche. — Men, anmärkte grefven, det är onödigt att tala härom, ty j tänken likasom jag. Hvad som i detta ögonblick är vigtigt såväl för dem som för er är att jag utför mitt åtagna uppdrag. — Ett uppdrag till oss? sade Lonore. — Från markisen och vicomten? tillade Blanche.