Göteborgsposten – 23 maj 1861, sida 2

mm Mm emottaga den, som räddat dem från en grym död. Inkommen i det lilla rummet, bugade sig grefven artigt, och mottog den stol som flickorna förde fram till honom; men vid de första ord om tacksamhet, som de uttalade, afbröt han dem mildt med en åtbörd, — Mina fröknar, sade han, tro icke, jag besvär er derom, att jag kommit hit, för att skörda tacksägelser, hvilka jag icke kan mottaga. Då jag ryckte er undan döden, vedergällde Gud rikligen min lifsfarliga möda. Låt oss ej mera tala om denna händelse, jag ber er. Den orsak, som för mig till er, är ädel och god; det är derföre jag utan att tveka mottagit uppdraget. Mina fröknar, jag har denna morgon sett markis dHerbois och vicomte de Renneville i deras fängelse. Vid denna oväntade nyhet, blefvo Lonore och Blanche alldeles likbleka och ett genomträngande skri undslapp deras färglösa läppar. — Framför allt, fortfor grefven, måste jag säga er, att jag är uppriktigt öfvertygad om de anklagades oskuld. Det är således såsom vän till de båda unga männen jag infinner mig här. De båda systrarne vexlade åter en blick ... De tvekade båda om att tala, Slutligen reste sig Blanche upp med ögat i brand och skälfvande läppar, sägande: