Göteborgsposten – 18 maj 1861, sida 1

Några ord om folkbildningen i all. mänhet och stadsoch sockenbiblio; teker i synnerhet. I Det finnes icke något, som gifver de nittonde århundradet ett så afgjordt företräde framför de föregående, som de nästan öfver: allt och i alla riktningar framträdande sträf vandena att göra de lägre folkklasserna delaktiga af civilisationens alla förmåner. Man söker icke blott med underkännande af de allrahögstes anspråk på envälde och de högre klassernas trån en mörkare tidsålder härstammande privilegier att förskaffa de lägre, som under så många sekler varit betraktade såsom samhällets styfbarn, politiska rättigheter, att så vidt sig göra låter förbättra deras ställning i materielt hänseende och att undanrödja de sociala skrankor, som ej ega sin grund i samhällsnödvändighetens så otta i otid åberopade jernhårda lag. Man börjar äfven vinlägga sig om att skingra det okunnighetens morker, som så länge utgjort en a! dessa klassers tyngsta förbannelser, att göra den sanna bildningen och det menniskoanden törädlande vetandet, så vidt yttre förhållanden det medgifva, hemmastadda i samhällsregioner, för hvilka fördomen, skuggrädslan och det såväl mot den kristliga kärleken som mot det sunda förnuftet stridande ståndshögmodet ansett det böra för alltid förblifva främmande. Detta senare sträfvande härflyter icke blott ur samma källa som de förstnämnda utan utgör äfven ett oundgängligt vilkor för deras genomförande till de itrågavarande klassernas och hela samhällets båtnad. Ty hvem kan väl bestrida att statsförfattningens ordvande på bred demokratisk grundval — denna tidens högljudda fordran, som de maktegande få allt svårare att afvisa eller kringgå — skall blifva mindre vådligt och mera fruktbärande i den mån som folkbildningen blir mera allmän och intager en högre ståndpunkt. Lika klart är att densamma måste utöfva ett stort inflytande på de lägre klassernas materiela välstånd och verksamhet bidraga till det närmande och den förbrödriug mellan olika samhällsklasser, som utgöra en af menniskovännens skönaste framtidsdrömmar. Den elementära folkbildningen eller folkundervisningen i detta ords vanligaste och egentligaste bemårkelse har redan i många europeiskaländer och synnerligen i de protestantiska, intagit den densamma tillkommande platsen bland nationens vigtigaste angelägenheter, om det än måste erkännas, att endast alltför ofta, 1 följd af dess mindre ändamålsenliga ordnande eller andra missgynnande omständigheter, resultaterna icke fullt motsvarat förhoppningarne. Så ock i vårt kära fädernesland, der såväl statsmakterna som kommunerna genom beviljande af ansenliga anslag erkänt folkskolans betydelse för nationens andhga lif, för fosterlandets lycka och ära. Om olika lärometoders företräden äro tankarne delade, och —AL — 2 mo