Göteborgsposten – 18 maj 1861, sida 1

— Ja, just samma! upprepade man från alla håll. — Nåväl, sade Fouch, en af hästarne föll nyss ned död, som om han träffats af ett slaganfall, den andre står och skälfver på sina ben och är alldeles öfverhöljd af svett... — Äfven ban är död nu, sade Brune, som nu inträdde i salen. — Jag måste ha reda på den fördömda värden, som emottager oss så skönt. Låt oss genomsöka huset. — Ni skall ej finna någon, anmärkte Fouchå med vanligt lugn. Tror ni väl, att anstiftarne till dessa mordförsök vänta på er? Nu finner jag lätt förklarligt, hvad Brune sade mig om värdshusets ensliga läge. Pojken i vinskrubben hade i uppdrag att utföra brottet. Man trodde att vi skulle komma hit alldeles medtagna af törst tillfölje af värmen, och att blotta åsynen af detta kylande vin, som nyss blifvit hälladt på buteljer, skulle drifva oss att skynda att dricka. Men, fortfor FouchE, huru kunde man veta, att vi icke längre befunno oss på väg till Corbreuse ? De båda borgarena darrade och skälfde i alla lemmar. — Inga hästar! utropade Bruove. Närmsta byn ligger långt härifrån. Måste vi tillbringa natten här?