Göteborgsposten – 17 maj 1861, sida 1

j öfverensstämmelse med den ryska regeringen sträfvande i allmänhet att upptaga så mycke af det vestra Europas civilisation och ftrihe som kan tjena att öka dess makt genom at öka folkets kraft, utan att derföre hota at törstöra sjelfherrskarens auktoritet. Vi hafv vidare sökt framhålla, huru det genom denn den ryska regeringens politik lemnades de finska folket ett visst, om också inskränkt utrymme att arbeta tör bibehållandet och, on möjligt, utvecklingen af den till sitt grundvä sende frisinnade civilisation, som det, i sit samhällsskick och sin bildning, vid sin förening med Ryssland förde med sig från Sverige och vi hafva sökt visa, huru det arbete, de finska folket under detta läge påbegynte, ge nom de egendomliga språkoch ståndsförhål landena i Finland leddes att, med åsidosät tande af allt bestamdare strätvande att direkte söka att inverka på de politiska förhållandena till att börja med hufvudsaklgastsöka att strätvå endast for höjandet af det tinska språket, den stora massans af nationen språk, och utbre. dandet af dess. kännedom inom den bildade klassen, . för att derigenom åstadkomma der enhet och samverkan inom hela folket, som måste utgöra det oundgängliga vilkoret föl framgången at allt annat arbete. Dessa punkter i den ryska regeringens och det finska folkets ömsesidiga förhållande under det sista halfva seklet hafva vi egnat en något utförligare uppmärksamhet, emedan en riktig uppfattning af desamma är nödvändig, för att rätt förstå hvilken utvecklingspunkt i Finlands lif; som betecknas af kejsar Alexanders manifest om sammanträdandet af ett landtdagsutskott, samt hvilket inflytande detta kan komma att utöfva på framtiden. Det finska folkets språkliga sträfvanden och den ryska regeringens antokratiskt liberala politik hafva hittills på visst sätt gått i parallela linier med hvarandra utan att de egentligen stött tillsammans. Det finska folkets sträfvande har haft, åtminstone till det yttre, en språklig karakter, och sålänge denna var öfvervägande och ryska regeringen icke trodde sig behötlva deri befara något mot dess sjeltherrskaremakt fiendtligt, så ansåg den sig icke heller hafva precist skäl att söka qväfva detsamma. Den ryska regeringen åter undvek, som vi sökt visa, så mycket som möjigt att göra öppna lagötverträdelser och att stöta någon bestämdare och allmännare existerande opinion för hufvudet, och så länge detta icke skedde så lät folket regeringens itgärder passera oanmärkta. Ryska regerinsens och det finska folkets sträfvanden hafva lerföre hittills pågått skildt för sig utan att hufvudsaken råka i någon svårare sammanstötning. Dermed vilja vi visst icke påstå, utt icke ryska regeringen i många afseenden visat sig misstänksam mot det finska språkträfvandet samt äfven tidtals vidtagit represiva åtgärder mot detsamma, — i synnerhet utmärktes slutet af Nikolaus regering af sålana — men den har dock aldrig kastat hela in kraft mot detsamma, samt har i visst aföntnmmensenm sem RR RR