Göteborgsposten – 16 maj 1861, sida 2

förfärliga saker vanligen bruka försiggå på dessa öde öar. — Lugna er, min värde vän, sade Augereau med den största kallblodighet, ön är icke obebodd, ty vi äro ju här, för att bebo henne. — Det är sannt! svarade Gorain. Brune hade emellertid gått in i värdshuset, för att undersöka detsamma; rummen voro alldeles öde, men dörrar och fönster stodo öppna. Slutligen påträffade han dock i en liten skrubb en ung pojke, som stod sysselsatt med att slå vin på buteljer. — Ah, gode vän! sade Brune och stannade i dörren, är ni då ensam här i värdshuset? Vid ljudet af studentens röst vände gossen sig om och såg med stora, förvånade ögon på den främmande. — Hva ä dä, herre? Sade han. — Du måste röra på dig, genmälte Brune, och taga reda på din busbonde, ty vi äro mycket hungriga och törstiga, och våra hästar behöfva ett godt fång foder. Gossen fortfor att se på studenten, som om han icke förstått ett ord af hvad denne sagt. — Är du döf? utropade Brune otåligt. — Nehej! — Skynda dig då. -— Om ja skyndar mej eller inte kan göra däsamma ! sade pojken.