troende, som hr dHorbigny hyste för er, genom att delgifva er alla mina bemligheter. Jag kommer dessutom säkerligen att behöfva er, för att verkställa markisens sista vilja och återinträda i besittning af hans förmögenhet, hvilken han icke testamenterar åt mig, utan återställer till mig. — Hvad! sade jag till henne, tillhörde denna förmögenhet er? — Ja, svarade bon. Jag hade endast anförtrott den åt markis dHorbigny. — Men han bar likväl förfogat deröfver, som om det vore hans. — Derföre att han tviflade, det jag skulle kunna återfå mitt förnuft. — Men hans dotter . — Hans dotter! utbrast fröken de Morandes. Han har ingen sådan. — Hvad! detta barn... — Det är ej hans! — Nå! sedan? inföll Brune, då Fouchå tystnade. — Tornet derborta, hvars spets skjuter upp öfver träden, svarade oratoriern, måste tillhöra Corbreuse. Här måste vi fördubbla vår upp: märksamhet. Brune vände sig om och betraktade noga der tillryggalagda vägen. — Sedan vi voro i Boutervilliers, sade han har man icke följt oss.