— —Denna väg, mumlade han och visade på vägen till höger, för till Saint-Mesme; denna ill venster för till Richarville och den här midtemot oss till Corbreuse. Denna är den kortaste, men synbarligen äfven den farligaste. Fouch stoppade kartan tillbaka på sig och tycktes en stund eftersinna, för hvilken väg han skulle bestämma sig. — Vi fara rakt fram! sade han slutligen till Brune, sedan han dock först undersökt hästarne. Vagnen sattes åter i gång. Trakten var alldeles öde och värmen ofantlig. — Ni säger således, återtog Brune med en otålighet, hvilken förrådde det intresse, Fouchs berättelse ingifvit honom, att då markisen dog, öppnade ni det hemlighetsfulla brefvet? — Ja, svarade Fouch. XVII Brefvet. — Men, fortfor Fouchå, innan jag fortsätter, måste jag, för att undvika hvarje misstydning utaf er, i några få ord säger er, hurudar markisinnan dHorbignys ställning var. Oratoriern började nu omtala, hvad läsarer redan vet af det samtal, som egde rum i Versa