jag då kunna utföra det uppdrag ni anförtro mig? — Jag hoppas det? svarade markisen. N måste åtnöja er med hvad jag sagt, tillade ha: mildt; jag kan icke förklara mig vidare, ty de finnes i den hemlighet, jag anförtror er, en an nan hemlighet, som icke är min och den kai jag icke uppenbara er. — Men hvarför har ni vändt er till mig sade jag och sökte utgissa orsaken till dett mysterium. -— Jag har sagt er det, ni är ung, är sor till en hederlig man och har godt omdöme. Och när jag ännu tvekade att mottaga för. troendet, fattade hr dHorbigny mina händer, bu gade sig inför mig, under det tvenne stora tåra glänste i hans ögon, och återtog med upprörd stämma : — Min gosse, en gubbe besvär er, att icke tillbakavisa den bön, som han gör edra unga år. Det förflutna begär hjelp af framtiden... Skulle ni vägra? Jag tycker ej om känslosamhet, fortfor Fouchå torrt; ehuru ännu ung, hyser jag dock för menniskorna blott en mycket medelmåttig aktning och jag tror mycket litet på deras ord och rörelser; men denne gubbe hade något så verkligen ädelt, hans åtbörder voro så rörande och öfvertalande . ..