— I allmänhet skulle ni ha rätt, svarade Fouch kallt, men i detta fall har ni orätt Markisen var hvarken någon löjlig tok eller föraktfull vällusting. Han var en öfverlägsen men. niska, med ovanliga själsförmögenheter. Han uppbar med stolthet sitt namn och var ur stånd att begå en låghet eller löjlig handling. — Men hans äktenskap. .. — Hade blifvit honom påtvingadt. — Ah, det gör saken ännu lustigare. — Nej, sorgligare. — Huru? — Tusende olika rykten hade genomkorsat Nantes, då denna förening mellan två så olika personer egde rum. Några skrattade och hånade liksom ni, det var de som icke kände dHorbigny. Andra, hvilka, såsom min far, lärt sig värdera hans goda egenskaper, skakade på hufvudet och svarade ej de hånande. De hade märkt, att markisen kort före sitt äktenskap varit dyster, sorgsen och sänkt sitt annars vanligen så bögburna bufvud, som om det ej kunnat bära tyngden af de tankar, hvilka fyllde hans bjerna. Efter det vigseln försiggått, tilltog denna dysterhet mera med hvarje dag. En gubbe, som gifter sig med en ung flicka, kan annars nog blifva sorgsen efter brölloppet, men före detsamma är han alltid glad och munter, för att låtsa sig vara ung och liflig.