Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 2

—Ja, min herre, svarade jag. — Jag, återtog han, jag är markis Gaston dHorbigny. Detta namn var mig fullkomligt bekant; det tillhörde en adelsman, med hvilken min far stod i förbindelse för någon koloniaffär. Jag visste äfven att markisen var mycket rik och att han, oaktadt sina 74 år, gift sig med en ung flicka om 21. När jag fick höra hans namn, trodde jag, att han misstagit sig om person. — Det är helt säkert med mia far, hr markisen önskar tala? sade jag till honom. Han ristade nekande på bufvudet. -— Det är just med er, sade han. Jag stängde till dörren och förde artigt fram en stol åt markisen. — Min vän, återtog han efter en lätt tvekan, den fråga jag tänker göra er skall synas er bisarr, sällsam, kanske föga öfvertänkt. Det sätt, hvarpå jag derefter tänker handla, skall bestämdt synas er ännu otroligare, ty jag, som knappast känner er, jag, som ni åter icke känner, jag kommer för att på samma gång bedja er om en stor tjenst och gifva er bevis på stort förtroende. Jag afhörde, utan att svara, denna hemlighetsfulla början. (Forts.)