Göteborgsposten – 11 maj 1861, sida 2

man den slutsatsen, att jag var skicklig jurist. Jag vägrade emottaga de arvoden man bjöd mig och min oegennytta ökade än mera mitt rykte. Kortligen, under nära ett år såg jag mig öfverlupen af personer, och om jag velat konkurrera med juristerna ex professo i Nantes, skulle jag säkerligen förvärfvat mig en ganska lysande ställning. Men ditåt låg ej min ärelystnad, och för att göra slut på alla besöken, föresatte jag mig att tillstänga min dörr. Men en afton, då jag satt ensam i mitt rum, klappade någon så sakta och blygt på dörren, att jag gick att öppna. En karl, till hälften dold i skuggan från korridoren, stod på tröskeln. På min uppmaning steg han in, helsade ödmjukt och väntade, att jag skulle tilltala honom. Något öfverraskad af detta oväntade besök, betraktade jag noga den besökande. Han var en vacker gubbe af förnämt och fint yttre, med klok blick och ett sorgset men mildt leende. — Min herre, sade jag till honom, då jag såg honom envist iakttaga sin tystnad, tillåt mig fråga, hvem jag har den äran se hos mig? — Ni är väl hr Josef Fouch? sade han och betraktade mig skarpt.